Är inte det som första dejten ungefär.
Hur framställer man sig utan att verka vara "för mycket" eller "den blyga".
Man vill visa sig från sin bästa sida samtidigt som det känns lite falskt. När ska man släppa bomben, när ska man visa eller ta upp sina dåliga sidor och erfarenheter. Rädslan att skrämma bort folk, att verka knäpp eller ett offer.

Det hela började med att min mamma träffade en man i en fängelsetransport - det blev sedan min pappa och hennes äkta man.

De höll sig i skinnet under ett tag, slutade missbruka, slutade åka in och ut från fängelset, detta höll dock inte länge och snart satt mamma och min 3 månader gamla lillebror tillsammans i fängelse.
Pappa var även han tillbaka på den gamla banan och de separerade.

Jag bodde hos några släktingar i omgångar, men mamma hämtade tillbaka mig varje gång och lovade att bättra sig.
Många gånger slutade med med att jag tog hand om min lillebror och försökte få oss att överleva. Mamma var antingen var utslagen av diverse preparat eller helt enkelt inte var hemma på flera dagar och då var det min uppgift 4 år gammal.

Barnhemmet som tog emot oss har jag nästan inga minnen från, minns inte när foster föräldrarna kom och hälsade på första gången.
De skulle hälsa på för att se om de var intresserade av att ta hand om oss.

Min älskade lillebror hade problem med att knyta an till folk och pratade inte, tittade inte på folk, gav sken av att nästan vara döv. När han föddes var han påverkad av amfetamin och fick börja sitt liv med avvänjning.
Jag som var första barnet klarade mig bättre, detta är något som hänger över en varje dag.

Fosterfamiljen, en helt underbar familj som tagit hand om oss i 22 år. Jag kan inte tacka dem nog för att de gett oss en chans till ett liv, ETT RIKTIGT LIV.